Var tacksam för motgångarna i ditt liv

Skrivet av Meditationsguiden den 8 februari 2012
När jag ensam begav mig ut på en långresa i Australien hade jag inte kunnat föreställa mig den känslomässiga berg och dalbana jag skulle uppleva. Att ena stunden känna sig ensammast i världen för att i nästa stund uppleva ett euforiskt lyckorus. Det var en resa som gav mig många insikter om livet. En resa som komprimerade livet så som livet faktiskt är. En resa som präglas av toppar, och som präglas dalar. Som inte kan existera utan varandra.

Vilsen och ensam på andra sidan jordklotet

Det starkaste minnet från Australien är en dag i början på min resa. Jag var jetlagad, vilsen och ensam på andra sidan jordklotet. Jag var inte stor. Den här dagen skulle jag resa från Cairns till Magnetic Island. Det var en lång resa med två bussresor och en båtresa. Den första bussen var sen. Det gjorde att jag missade anslutande buss och därmed anslutande färja. När jag sent kom fram till mitt hostel var det både mörkt och blåsigt. De mysiga bungalowsen på stranden som lockat mig på bild kändes nu mest kusliga. Jag blev mottagen av en kylig receptionist som kortfattat förklarade hur jag skulle hitta till min bungalow. Jag kände mig om möjligt ännu mer ensam.

Vänliga ögon

På väg till min bungalow passerade jag baren. Där var det tjockt med människor och hög stämning. I folkvimlet mötte jag ett par vänliga ögon. Då bestämde jag mig. Ikväll ska jag ha roligt. Och jag ska prata med Honom med de vänliga ögonen.

Kolmörkt och kuslig

Jag släpade min resväska långt bort på en sandig väg, för att leta upp min bungalow. Vinden ven och slet i palmbladen. Vågornas var höga och det var mörkt. Jag letade länge innan jag till slut hittade rätt husnummer. När jag släpat väskan upp för trapporna hade jag svårt att hitta låset. Det var kolmörkt och det fanns inga lampor. Nu var tårarna inte långt borta. När jag till slut kom in var det inte så lockande att ensam ge sig ut i mörkret igen, för att leta upp dusch och toalett. Det var nära att jag istället la mig ner och sov av ren utmattning och uppgivenhet. Men jag hade bestämt mig. Jag rafsade snabbt ihop några toalettsaker och en snabb dusch senare begav jag mig till baren och för att leta upp de vänliga ögonen.

Vägen viktigare än målet

Kvällen blev den mest fantastiska på hela resan. Visst hade det mycket med den tropiska miljön att göra. Baren, musiken och drinkarna. Och naturligtvis de vänliga ögonen. Men så här i efterhand har jag insett att det inte var omgivningen som gjorde denna kväll oförglömlig. Det var den hissnande upplevelsen av att ta sig från djupet av dalen till toppen av berget. Det var en resa där vägen var viktigare än målet. Hade jag inte befunnit mig i dalens mörker hade jag inte kunnat uppleva denna känsla av lyckorus.

Allt vilar i sin motsats

Det är just denna polaritet som vi ständigt möts av i livet. För att uppleva lycka – måste vi uppleva olycka. För att uppleva kärlek – måste vi uppleva rädsla. Allt vilar i sin motsats.

Var tacksam för lidelsen

Så här i efterhand är jag tacksam för de motgångar jag upplevde tiden innan jag kom till Magnetic Island. Utan det hade jag inte fått detta starka minne som jag för alltid kommer att bära med mig.

/Carina Ovesson

Kommentera